Kattkvinnan
Det bor en gammal kvinna i min trappuppgång, hon är runt 55-60 år och bor ensam med sin katt. Ni som känner mig vet att jag hatar katter, det är självgoda, krävande djur som inte tycks acceptera att deras existens på jorden endast rättfärdigas av att vara männsikan till lags. Hundarna har accepterat detta faktum och har därigenom förtjänat epitet människans bästa vän.
Kvinnan är arbetslös, potentiell pensionär, och går flera gånger om dagen ut med sin katt på vår innegård. I trappan såväl som på innegården pratar hon med katten, när den går där i sitt koppel. Det är inga vanliga fraser utan något annat mumlande, nästan som man pratar med bebisar. Kvinnan bor på våningen ovanför mig och när vi möts i trappen, hälsar jag alltid. Till en början hälsade hon inte tillbaka, så jag började hälsa högre och högre. Men nu hälsar hon nästan alltid tillbaka. Men hennes" Hej" kommer inte per automatik. Det är precis som att hon har glömt hur man pratar människospråk, som om hon funderar och först mumlar något otydligt innan hon får ur sig ett "hej". Hennes röst är plågad och hon tycks inte tycka om mig. Säkert för att jag är av det motsatta könet, eller värderar hon bara katter högre än människor.
Jag blir sorgsen och frustrerad av titta på eländet. Kvinnan påminner om en karaktär från en Ulf Lundell-låt som har gett på hoppet om att hitta en man i sitt liv och istället sitter dagarna i ända och klappar sin katt.
Jag vill bara gå fram till henne och säga. Var skulle du skaffa den där jävla katten för?! Till en början var den säkert bara gullig, men den har växt till att bli ett jävla mans-substitut som gör att du uppfattas som en asocial gammal virrpanna! Ge dig iväg på en Bingokväll och hitta dig en gubbe istället!
Men det vore ju inte snällt.
Kvinnan är arbetslös, potentiell pensionär, och går flera gånger om dagen ut med sin katt på vår innegård. I trappan såväl som på innegården pratar hon med katten, när den går där i sitt koppel. Det är inga vanliga fraser utan något annat mumlande, nästan som man pratar med bebisar. Kvinnan bor på våningen ovanför mig och när vi möts i trappen, hälsar jag alltid. Till en början hälsade hon inte tillbaka, så jag började hälsa högre och högre. Men nu hälsar hon nästan alltid tillbaka. Men hennes" Hej" kommer inte per automatik. Det är precis som att hon har glömt hur man pratar människospråk, som om hon funderar och först mumlar något otydligt innan hon får ur sig ett "hej". Hennes röst är plågad och hon tycks inte tycka om mig. Säkert för att jag är av det motsatta könet, eller värderar hon bara katter högre än människor.
Jag blir sorgsen och frustrerad av titta på eländet. Kvinnan påminner om en karaktär från en Ulf Lundell-låt som har gett på hoppet om att hitta en man i sitt liv och istället sitter dagarna i ända och klappar sin katt.
Jag vill bara gå fram till henne och säga. Var skulle du skaffa den där jävla katten för?! Till en början var den säkert bara gullig, men den har växt till att bli ett jävla mans-substitut som gör att du uppfattas som en asocial gammal virrpanna! Ge dig iväg på en Bingokväll och hitta dig en gubbe istället!
Men det vore ju inte snällt.
Kommentarer
Trackback