Tankar en måndagkväll
Jag kastade ett öga bakom ryggen, ingen där. Den tätväxta vassen avtar och jag känner plötsligt igen mig. Nu är det inte långt kvar. Jag hörde ett ljud till höger om mig, en gren som knäcktes kanske, men jag hade inte tid att titta. Svetten rinner nerför pannan och benen känns tunga men jag måste fortsätta. Jag samlar ihop de sista krafterna och ökar takten ytterligare lite. Trots att jag sprungit på samma nivå hela tiden känns det som att luften håller på att ta slut. Det blir syrefattigt och jag hyperventilerar för att musklerna skall få tillräckligt med syre. Då plötsligt händer det. Som ur ingenstans dyker de upp och jag vet att - nu är det kört!
Ett moln av knott förstör årets bästa tid runt stensö. De små äckliga asen fastnar i ansiktet, ett tjog letar sig ner i halsen bara på grund av min andning. Jag stannar upp, spottar och fräser ett tag. hulkar och tror att jag ska spy av blotta tanken på krypen. Sen joggar jag lugnt i mål, jag håller en hand för munnen resten av vägen.
Kom precis hem från en tur runt stensö. Det gick bra, bortsett från knotten så gick det väldigt bra. Trots mitt hårda leverne så verkar sommarträningen gjort susen. Idag var första gången jag hade kraft nog att ta ut kliven och hålla ett någorlunda högt tempo.
Hade svårt att sova igår, låg och funderade på vad jag vill syssla med i livet. Det är den frågan jag mest av allt skulle vilja ha besvarad. Jag skiter i vad som händer efter döden, eller jag är smart nog att fatta att inget händer. Liv i universum? Det intresserar mig inte ett skit. Jag önskar att nån bara kom fram till mig pekade med hela handen och sade - Du ska bli ortoped! Exempelvis då, jag menar, vem fan vill bli ortoped? Jag har levt en tredjedel av mitt liv nu och jag vet fortfarande inte vad jag vill göra. Däremot kan saker jag inte vill göra, fylla en novell.
Jag har alltid haft en stark känsla av att jag kommer bli rik. Jag vet inte hur, när eller varför. Men jag kommer bli rik. Jag tror att den känslan i kombination med alla möjligheter vårt fantastiska land erbjuder gör att man aldrig känner sig riktigt rädd för att misslyckas.
Livet vore enklare om man vore lite småkorkad och inte bekymrade sig om de stora frågorna. Eller om man bodde i ett U-land. I ett U-land finns det inte utrymme att fundera på vad du vill bli, där tar du de arbeten som finns. Man har viktigare saker att tänka på. Fixa mat, vatten, ta hand om familjen. Det är inte märkligt att ungdomar redan i 14-års åldern säger att de känner sig pressade och stressade av tillvaron. För i ett land med så många möjligheter får vi beslutsångest. När vi har chansen att göra allt så sitter vi ändå bara still och funderar på vad vi vill göra mest. Vi vill på något sätt hinna med allt. Om en man som bott i ett U-land och fått kämpa för sitt dagliga bröd varje dag blev erbjuden en chans att göra vad han ville. Så tror jag redan han vet vad han vill göra. Men vi som har dessa chanser dagligen förmår oss inte att utnyttja dem utan snarare gnäller vi om att de skapar stress och ångest.
Dra nu på full volym och ladda ner Screamager av Therapy?
Ett moln av knott förstör årets bästa tid runt stensö. De små äckliga asen fastnar i ansiktet, ett tjog letar sig ner i halsen bara på grund av min andning. Jag stannar upp, spottar och fräser ett tag. hulkar och tror att jag ska spy av blotta tanken på krypen. Sen joggar jag lugnt i mål, jag håller en hand för munnen resten av vägen.
Kom precis hem från en tur runt stensö. Det gick bra, bortsett från knotten så gick det väldigt bra. Trots mitt hårda leverne så verkar sommarträningen gjort susen. Idag var första gången jag hade kraft nog att ta ut kliven och hålla ett någorlunda högt tempo.
Hade svårt att sova igår, låg och funderade på vad jag vill syssla med i livet. Det är den frågan jag mest av allt skulle vilja ha besvarad. Jag skiter i vad som händer efter döden, eller jag är smart nog att fatta att inget händer. Liv i universum? Det intresserar mig inte ett skit. Jag önskar att nån bara kom fram till mig pekade med hela handen och sade - Du ska bli ortoped! Exempelvis då, jag menar, vem fan vill bli ortoped? Jag har levt en tredjedel av mitt liv nu och jag vet fortfarande inte vad jag vill göra. Däremot kan saker jag inte vill göra, fylla en novell.
Jag har alltid haft en stark känsla av att jag kommer bli rik. Jag vet inte hur, när eller varför. Men jag kommer bli rik. Jag tror att den känslan i kombination med alla möjligheter vårt fantastiska land erbjuder gör att man aldrig känner sig riktigt rädd för att misslyckas.
Livet vore enklare om man vore lite småkorkad och inte bekymrade sig om de stora frågorna. Eller om man bodde i ett U-land. I ett U-land finns det inte utrymme att fundera på vad du vill bli, där tar du de arbeten som finns. Man har viktigare saker att tänka på. Fixa mat, vatten, ta hand om familjen. Det är inte märkligt att ungdomar redan i 14-års åldern säger att de känner sig pressade och stressade av tillvaron. För i ett land med så många möjligheter får vi beslutsångest. När vi har chansen att göra allt så sitter vi ändå bara still och funderar på vad vi vill göra mest. Vi vill på något sätt hinna med allt. Om en man som bott i ett U-land och fått kämpa för sitt dagliga bröd varje dag blev erbjuden en chans att göra vad han ville. Så tror jag redan han vet vad han vill göra. Men vi som har dessa chanser dagligen förmår oss inte att utnyttja dem utan snarare gnäller vi om att de skapar stress och ångest.
Dra nu på full volym och ladda ner Screamager av Therapy?
Kommentarer
Trackback