99 flavours

Idag på lunchen började kollegorna prata om någon anhörig som gått bort i cancer. Tydligen var personen inte gammal utan kring 40-strecket om jag hörde rätt. Här följer ett utdrag ur diskussionen.

-Ja fan cancer är hemskt alltså.
-Ja verkligen
-Ja fy fan, speciellt när det drabbar någon så ung
-Ja verkligen.
-Och tänk på hennes anhöriga.
-Ja jävlar, det har du rätt i fy fan va hemskt.
-Ja, det är värst för dem som blir kvar.
-Ja visst är det så.

Då, slutade jag tugga på kebabpizzan och tänkte. Va fan sa dom precis?! "det är värst för dem som blir kvar" Inte en chans i helvete! Hur fan tänker dem då? Om jag får välja mellan att ha cancer eller att någon i min närhet får det så väljer jag givetvis att någon annan får det. Det kan kanske uppfattas som självsikt men det viktigaste personen i mitt liv är fortfarande jag själv. Det funkar inte som på film i verkligheten. Om en bandit springer fram till mig och en kompis och frågar -Vem av er suckers vill dö först. Då kan jag lova er att jag pekar på kompisen. Det tror jag väldigt många gör, vi är egoister allihop.

P.S. Okej nu gäller ju inte detta resonemanget föräldrar och deras barn eller pensionärer. Föräldrar gör nog ofta allt för sina barn och pensionärer är dementa och borde inte få fatta sådana beslut.

Bruce Springsteen - Two faces