Mina ryggradslösa vänner
Från att jag blev mer eller mindre medveten om konsekvenserna av mina handlingar och insett vikten av att ibland ignorera mina impulser så har jag alltid försökt att fatta rätt beslut. Jag tycker att jag har lyckats väldigt bra. Visst, mitt största problem är väl dumheterna jag gör på fyllan men frånsett dem så står jag helt och fullt ut för mina handlingar. Jag tror här och nu att alla beslut jag tagit varit rätt att ta i just den situationen.
Idag har det hänt igen. För fyra år sedan blev jag ovän med en vän. Personens flickvän var otrogen, jag berättade detta, säkert inte på något snyggt sett, men skit samma. Följden blev att vi inte pratade med varandra, främst från den andres håll. Jag betedde mig inte annorlunda, men med tiden började min vän undvika och ignorera mig. Våra andra kompisar sa aldrig något tll honom. Ett år senare gjorde hon slut, just av skälet att hon hade en annnan. Jag hade alltså rätt. Vid den tiden hade jag flyttat till Kalmar och brydde mig inte om min förlorade vän. Men när jag var hemma på besök i Kallinge och skulle gå på fest hos någon kompis, så fick en jag en gång ett samtal 18.30. Det var killen som skulle ha festen som berättade att jag inte fick komma, eftersom den andre killen skulle dit och han hade som krav att jag inte skulle få komma dit. Det här scenariot när numera story of my life i Ronneby. Eftersom vi har samma umgängeskrets är jag inte önskad någonstans, det har min gamle vän sett till. Han hotar alltid med att inte dyka upp själv isåfall. Och mina sk. vänner som har festerna säger att de inte vill ta sida och därför får jag inte komma dit.
Det är mer eller mindre ett helvete för mig att umgås med mina gamla vänner, jag vet inte ens om jag vill det längre. Ikväll när jag åker hem tänkte jag packa ner innebandygrejorna, jag har snackat med KaRos nuvarande tränare och ska träna med dem över jul. Tränaren hade självklart inga problem med det utan tyckte det var kul. I torsdags berättade han för laget att jag och några andra studenter kommer vara med över jul. Min gamle vän säger då "kommer Glenn så kommer inte jag". Följden av detta är såklart att tränaren måste se till lagets bästa och meddelade mig ikväll att jag inte får träna med dem.
Den här ständig utfrysningen har pågått i 4 år nu. Jag har alltid tagit det med en axelryckning och inte brytt mig. Men ikväll blev jag förbannad. Jag har spelat för en förening större delen av mitt liv, sålt bingolotter, avgjort matcher och tränat sent in på kvällarna. Samma förening vänder nu ryggen åt mig, på grund av en personlig vendetta.
Alltså är det jag som är sentimental eller är hela jävla staden ryggradslös? Jag vet inte, men det känns som att folk vänder ryggen åt mig och säger -Nej, där här är min framsida.
Jag har fram tills ikväll sagt "vi är inte ovänner från min sida" när någon frågat om vår relation. Men dra åt helvete vad förbannad jag är. Jag funderade på en stund sen att repa killens bil eller nåt bara för att han ska uppleva en kort stund av den irritation jag känner. Jag ljuger inte när jag säger att ikväll önskar jag att han vore död.
Hade jag fått göra om allt igen, nu när jag vet vilka konsekvenserna är, så hade jag gjort precis likadant. Trotts att jag genom åren blivit både ledsen och arg så kan jag inte känna ånger. Jag gjorde rätt. Som jag ser det så skulle jag vilja veta om min tjej var otrogen. Men om någon hellre umgås med vänner som kan ljuga dem rätt upp i ansiktet, än med dem som säger sanningen så vet jag inte om jag är en bra match till den personen.
Jag antar att jag bara har lite svårt att förstå varför jag lider när jag inte har gjort något fel...
Idag har det hänt igen. För fyra år sedan blev jag ovän med en vän. Personens flickvän var otrogen, jag berättade detta, säkert inte på något snyggt sett, men skit samma. Följden blev att vi inte pratade med varandra, främst från den andres håll. Jag betedde mig inte annorlunda, men med tiden började min vän undvika och ignorera mig. Våra andra kompisar sa aldrig något tll honom. Ett år senare gjorde hon slut, just av skälet att hon hade en annnan. Jag hade alltså rätt. Vid den tiden hade jag flyttat till Kalmar och brydde mig inte om min förlorade vän. Men när jag var hemma på besök i Kallinge och skulle gå på fest hos någon kompis, så fick en jag en gång ett samtal 18.30. Det var killen som skulle ha festen som berättade att jag inte fick komma, eftersom den andre killen skulle dit och han hade som krav att jag inte skulle få komma dit. Det här scenariot när numera story of my life i Ronneby. Eftersom vi har samma umgängeskrets är jag inte önskad någonstans, det har min gamle vän sett till. Han hotar alltid med att inte dyka upp själv isåfall. Och mina sk. vänner som har festerna säger att de inte vill ta sida och därför får jag inte komma dit.
Det är mer eller mindre ett helvete för mig att umgås med mina gamla vänner, jag vet inte ens om jag vill det längre. Ikväll när jag åker hem tänkte jag packa ner innebandygrejorna, jag har snackat med KaRos nuvarande tränare och ska träna med dem över jul. Tränaren hade självklart inga problem med det utan tyckte det var kul. I torsdags berättade han för laget att jag och några andra studenter kommer vara med över jul. Min gamle vän säger då "kommer Glenn så kommer inte jag". Följden av detta är såklart att tränaren måste se till lagets bästa och meddelade mig ikväll att jag inte får träna med dem.
Den här ständig utfrysningen har pågått i 4 år nu. Jag har alltid tagit det med en axelryckning och inte brytt mig. Men ikväll blev jag förbannad. Jag har spelat för en förening större delen av mitt liv, sålt bingolotter, avgjort matcher och tränat sent in på kvällarna. Samma förening vänder nu ryggen åt mig, på grund av en personlig vendetta.
Alltså är det jag som är sentimental eller är hela jävla staden ryggradslös? Jag vet inte, men det känns som att folk vänder ryggen åt mig och säger -Nej, där här är min framsida.
Jag har fram tills ikväll sagt "vi är inte ovänner från min sida" när någon frågat om vår relation. Men dra åt helvete vad förbannad jag är. Jag funderade på en stund sen att repa killens bil eller nåt bara för att han ska uppleva en kort stund av den irritation jag känner. Jag ljuger inte när jag säger att ikväll önskar jag att han vore död.
Hade jag fått göra om allt igen, nu när jag vet vilka konsekvenserna är, så hade jag gjort precis likadant. Trotts att jag genom åren blivit både ledsen och arg så kan jag inte känna ånger. Jag gjorde rätt. Som jag ser det så skulle jag vilja veta om min tjej var otrogen. Men om någon hellre umgås med vänner som kan ljuga dem rätt upp i ansiktet, än med dem som säger sanningen så vet jag inte om jag är en bra match till den personen.
Jag antar att jag bara har lite svårt att förstå varför jag lider när jag inte har gjort något fel...